FORSKNINGSFÄLTET

Ett försök att ringa in ett nytt forskningsfält
Kenneth Johansson

Nedan följer ett försök att ringa in ett forskningsfält som är ganska nytt, såväl för oss som internationellt. Jag har naturligtvis utgått från mina egna funderingar kring detta nya forskningsfält när jag försökt ringa in de problemområden som följer. Jag har ställt mig följande frågor:

1. Utgör sidorna på Internet verkligen en ny typ av källmaterial eller är det bara samma typ av källmaterial i annan förklädnad?
2. Behöver vi veta vad Internet verkligen är för att kunna ställa våra frågor (innan vi ställer frågor om Gustav Vasas brevväxling bör vi ju veta vad t ex Gustav I registratur är), med följdfrågan om det överhuvudtaget går att säga vad Internet är?
3. Har Internet demokratiserat historieproduktionen (eller kanske hela samhället) eller har det bara öppnat dörrarna till amatörernas afton?
4. Kan det vi nu vill göra vara till någon eller någons hjälp i framtiden? Vill vi, kan vi och törs vi peka ut någon riktning som vi önskar att samhällsutvecklingen på detta område skall ta det närmaste decenniet?

En ny typ av källor?

I projektet har vi det gemensamt att vi vill undersöka individuella Internetsidor eller sajter. Vi vill undersöka Internets möjligheter – eller problem med – att i vår tid producera, kommunicera och konsumera det förflutna. Det är alltså sidorna på Internet som utgör källmaterialet. Detta är för de flesta av oss en ny typ av källmaterial. Vad kännetecknar detta källmaterial?

Några sådana kännetecken är:

1. Det är ett föränderligt källmaterial, flytande och dynamiskt;
2. Det återfinns inte i ett arkiv utan i ett nätverk av texter (om det inte arkiverats på någon av de sajter som tagit som sin uppgift att just arkivera gamla Internetsidor – men denna verksamhet är ännu ganska begränsad);
3. Det kan i vissa fall sakna en tydligt angiven upphovsman och är ofta ett resultat av ett långvarigt samarbete mellan många människor (även om det finns många sidor eller genrer – t ex bloggar, twitter – som uppstått för att också enskilda personer menat sig ha något att säga);
4. Det är interaktivt och intertextuellt (eller snarare hypertextuellt ) och refererar med hjälp av länkar – och ganska tydliga undertexter (protokoll och språk) – till andra texter.

Det källmaterial vi har använt tidigare har för det mesta varit motsatsen till allt detta. Det har varit statiskt, och (helst) inte förändrats sedan det arkiverades. Det skall helst ha legat undanstoppat i arkivet sedan det arkiverades första gången. Det har för det mesta en tydlig upphovsman eller –myndighet som oftast framgår av arkivförteckningen. Det är varken interaktivt eller särskilt intertextuellt (och bör i vissa fall helst inte referera till andra texter för att vi skall kunna lita på det – givetvis beroende av frågeställningen).
För mer än 10 år sedan skrev jag en artikel om ängslan över det informationsflöde som redan då utmärkte Internet. Jag skrev att denna ängslan måste ses ”mot bakgrund av den syn på kunskap som grundlagts under det senaste seklet”. Jag gav sedan några exempel på uppfattningar om de nya källorna på Internet som man då kunde möta, men menade också att de bara kan uppfattas som ett problem om man försöker behålla den kunskaps- och vetenskapssyn som hade grundlagts under 1900-talet. Det gällde framförallt den kunskapssyn som hade burit fram källkritiken, föreställningen om prövbarhet samt det kunskapsintresse som var förknippat med historia som förutsägelse och framtidsplanering. För det första tyckte jag då – och tycker än idag – att det är problematiskt att överföra källkritikens grundregler till att gälla även Internetsidor. För det andra menade jag att det var mycket svårt att bbehålla föreställningen om en intersubjektiv prövbarhet om källan som vi byggt vår text på hela tiden kan förändras. För det tredje undrade jag om det inte i vetenskapssamfundet fanns så mycket prestige – intresse – inbyggt att det av den anledningen inte skulle vara möjligt att använda sådana källor för att producera kunskap.
I stort sett menar jag än idag att de sajter och sidor på Internet som inte endast är reproduktioner av boksidor och andra källor inte kan rymmas inom det källbegrepp som etablerades under 1900-talet. Det är då bättre att tala om Internet som texter med referenser till andra texter – men där referenserna till vad som faktiskt kan ha inträffat blir mindre viktiga. Och under dessa tio år har nog också föreställningarna om källkritiken förskjutits något, även om vi fortsätter att lära ut den på alla kurser.

Vad är Internet?

Ovan inledde jag med att tala om Internet som om det var något enhetligt. Det är det endast på en mycket basal nivå – som ettor och nollor. Annars har Internet under 2000-talet utvecklats till en mångfacetterad skapelse. Det har bland annat kallats ett super-medium, ett meta-medium, ett hybrid-medium. I alla dessa fall har man avsett att beskriva Internet som ett gigantiskt paraply som spänner över flera olika media, medan andra har menat att Internet i sig är ett enda gigantiskt medium med flera olika genrer.
Av de senare årens forskning att döma tycks det vara omöjligt att kunna enas om vad Internet egentligen är. Frågan tycks vara lika svår att besvara som den om vad livet egentligen är. Det förblir en metafysisk fråga – omöjlig att gripa med de sinnen vi utrustats med och därför en fråga som får lika många svar som frågeställare.

Forska om och på Internet
Och likväl måste väl varje forskningsuppgift inledas med ett försök att definiera det aktuella forskningsobjektet samt identifiera frågeställningar. Detta är kanske än viktigare när man har att göra med så flyktiga system som Internet. Enligt James T Costigan i Steve Jones (ed.) Doing Internet research: critical issues and methods for examining the Net finns det primärt två olika sätt att forska kring Internet och två olika sätt att hantera de källor som har producerats där. Den första tar sin utgångspunkt i Internets förmåga att hysa och generera enorma datamängder. Man föreställer sig att om det vore möjligt att sammanställa alla dessa datamängder skulle man kunna få reda på praktiskt taget allting om människan ( och särskilt – förstås – våra relationer till och på Internet). Detta har visat sig vara marknadens sätt att utforska Internet. Om man skulle kunna samla så mycket data om våra internetvanor som bara är möjligt, tänker man sig, skulle man ännu effektivare kunna sälja alla saker till oss. Det är ett sätt att se på forskning som är främmande för oss.
Det andra sättet – som endast har påbörjats – går ut på att undersöka Internets interaktiva möjligheter och Internets innehåll. Chattar, communities, bloggar, personliga och institutioners hemsidor bygger alla på ett textbaserat innehåll som måhända söker efterlikna andra textbaserade media, men som har burit med sig helt nya former av (mass)kommunikation med nya möjligheter att relatera till andras texter. Utan Internet hade dessa former av samtal knappast uppstått överhuvudtaget. Detta sätt att utforska en fråga känner vi bättre igen; men ändå är det så väsensskilt från de frågor, de källmaterial och kanske också de svar vi annars arbetar med.
Hur kan man då förstå denna interaktion on-line? Vad förutsätter den och hur kan man undersöka den? All sådan forskning måste – det tycks man också vara någorlunda ense om – ta sin utgångspunkt i en textanalys av källan. Vad är det man vill kommunicera på de sidor vi undersöker? Det skiljer sig till att börja med inte så mycket från andra källor vi undersöker. Det är texten på sidan sådan den framträder för oss som skall analyseras. Men denna text har, till skillnad från andra texter vi är vana vid att undersöka, en mycket tydlig undertext.

Taggar
Den kallas på Internets främsta representant World Wide Web för HTML (som är en förkortning för Hyper Text Markup Language). Ju mer man vet om denna undertext desto mer kan man få reda på om den sida man undersöker. Här tänker jag särskilt på det som brukar kallas ”METAtaggar”. Besökare ser inte dessa om man inte begär att få se ”källkoden”. I Internet Explorer ligger denna under ”Visa” och ”Källa”. METAtaggarna kan alltså användas för att ta reda vilken information upphovsmännen vill att sökmotorerna skall få, dvs vad de vill att vi skall läsa när vi googlar på ett sökord (sökmotorerna hanterar dock inte dessa taggar på ett likartat sätt). Den kan beskriva vad upphovsmännen menar att sidan innehåller samt vilka nyckelord man vill sända ut. METAtaggarna skrivs i början av en sida, inom -taggen. Man kan dels söka efter och dels efter . Dessa genvägar kan vara värda att prova om man vill diskutera upphovsmännens avsikter med sidorna och texterna.

Lått oss se på ett exempel. Joachim Östlund vill till exempel undersöka sidan KarlXII.se. Vad menar upphovsmännen att de gör?

TYVÄRR GÅR DET INTE ATT SKRIVA TAGGAR I BLOGGER
Ett bottennapp får man nog säga: ”En webbplats om svensk stormaktshistoria” var i magraste laget. Och de har inte gjort någon skillnad på ”description” och ”keywords”. Låt oss ta ett annat exempel. Jag vill bland annat undersöka ROKS – Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige – och undrar vilka signaler de själva vill sända ut. METAtaggarna ger följande information:



KAN EJ SKRIVA TAGGAR HÄR
Här finns mer att läsa än i det förra exemplet. Nyckelorden är jour för kvinnor och tjejer, mäns våld, kvinnoförtryck, etc. Och i ”description” återfinns det som syns om vi googlar på ROKS, nämligen ”Roks - Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige. Behöver du stöd av en kvinnojour eller tjejjour? Roks bedriver jourverksamhet från norr ...”.
Nog om taggar.

Länkar
Men innan vi lämnar det lite mer tekniska/digitala skall vi också nämna länkningen – det som kanske främst gjort Internet till det hypertextuella medium det är. Att hitta en Internetsida utan länkar är lika lätt eller svårt som att finna en svart svan – de kan finnas men ingen har ännu sett dem. Inte ens den sista sidan på Internet är utan länk, även om den endast visar oss vägen till den första sidan på Internet!
Det främsta skälet till att använda länkar på Internet skiljer sig en del från användningen av referenser i vanligt tryckt material. På Internet är de allra flesta länkar tillkomna för att infoga sin egen sida i ett större nätverk av sidor; inte i första hand för att ge en utsaga en större trovärdighet. Man länkar sig samman med andra för att visa var man vill höra hemma och i vilka sammanhang man vill ingå. Man bygger nätverk med länkarna. Samtidigt väljer man naturligtvis då bort andra sammanhang – och andra nätverk. En internetsida som vill vara oberoende av andra sidor finns alltså knappast. Ibland har Internetsidorna till och med den egenheten att de helt eller delvis är kopior av andra sidor. Länkningen har i dessa fall övergått till ren duplicering, något som vore otänkbart i de flesta tryckta media (eller borde vara det). Allt detta ger beroendekritiken en (delvis) ny innebörd. En källa där beroendet av andra källor är själva essensen gör det nödvändigt att försöka analysera källan i nätverket; inte för att rensa ut den utan för att få svar på frågorna var den hör hemma och i vilka sammanhang den ingår i.
Med tiden kommer vi att finna än fler hjälpmedel för att utforska Internettexternas undertexter.

Jag berättar min historia om du berättar din

Många – men inte alla – av de sidor som vi kommer att se närmare på tycks ha en gemensam utgångspunkt. De har tagit Internet i anspråk för att berätta ”sin” historia, även om man aldrig har nöjt sig med det då man samtidigt har ansträngt sig för att söka sin hemort och ett sammanhang. Trots detta kan enskilda individer eller mindre grupper av individer med Internet bygga sidor för att representera sig själva eller, i dessa fall, sina berättelser om historien. Om de inte är direkta reproduktioner av tryckta böcker har en ny genre uppstått med introduktionen av Internet – ”digitala berättelser om historien”. Det är till skillnad från böcker och tidskriftsartiklar berättelser om historien som egentligen aldrig kommer att bli färdigskrivna. Som exempel på detta kan vi ta den ovan nämnda KarlXII.se. Upphovsmannen berättar:

KarlXII.se är egentligen en förlängning på mina historiska böcker, eller så var det i alla fall tänkt från början. Version 1 av sajten, som för övrigt ständigt ligger i topp-10 i Norden vad gäller besökarantal på webbplatser med historiskt innehåll, gick i graven i december 2006 för att den helt enkelt blev så fylld av information att driftssystemet inte klarade av det. Där fanns forum, funktioner hit och dit, och en massa krims-krams som ingen ändå behövde.

I detta fall räckte inte boktryckarkonstens format till för producenten utan han behövde ”förlänga” detta. Därför uppkom den första versionen av sajten. Det är tydligt att Internet för denna upphovsman har fungerat som en i stort sett obegränsad container. Allt kunde samlas där, ända tills det fanns så mycket att det blev helt oöverskådligt.
Huruvida detta är ett bra exempel på demokratiseringen av historieproduktionen vet jag inte. Det kanske finns bättre exempel på det. Detta är kanske istället ett exempel på motsatsen; dammluckor som öppnas och ut kommer en massa smörja! Men att upphovsmannen kan ha sett det som en demokratisering av historieproduktionen råder det knappast något tvivel om.

Det finns i forskningen en mycket tydlig optimistisk och en lika tydlig pessimistisk hållning till frågan om Internet har inneburet en demokratisering eller ej. Den pessimistiska hållningen gör gällande att om man skall prata om demokratisering måste man mena att Internet inneburet att möjligheterna för ett ökat aktivt deltagande som medborgare har förbättrats. Detta kan man inte se. Istället har medborgarrollen med Internet som motor i allt högre grad ersatts av konsumentrollen kombinerad med en synnerligen självcentrerad och privatiserad livsstil. Den optimistiska hållningen lyfter istället fram Internets möjligheter att förbättra den representativa demokratin eller t o m helt ersätta denna med en mer radikal direktdemokrati – en människa, en dator, en röst. Man är givetvis också medvetna om de mer pessimistiska inslagen i utvecklingen, men menar att det är en politisk fråga att leda Internets utveckling mot något av dessa mål. Medan vissa debattörer ser en motsättning mellan den representativa och den direkta demokratin ser andra debattörer att det med datorn och Internet har blivit möjligt att utveckla den representativa demokratin, som för dem ingalunda utgör den sista eller bästa formen för demokrati, mot en direktdemokrati. Den nya tekniken har, menar man, möjliggjort detta steg.

Vad innebär det för historieproduktionen på Internet? Med den pessimistiska synen skulle det betyda att historieproduktionen på Internet egentligen inte kan bli annat än antingen en kopia av boktryckarkonstens publikationer eller manipulativa, självcentrerade och högst privata berättelser om det förflutna. Till sådant skräp som det sistnämnda bör den akademiska historikern i första hand agera slussvakt, och hålla slussarna stängda, och i andra hand vara polis, varna, förmana och beivra så gott som all användning av Internet i akademiska sammanhang. Med den optimistiska synen skulle det innebära nya möjligheter för andra grupper att själva skriva och formulera sina historier. Internet öppnar i verklig mening upp möjligheten att skriva ”history from below”. Historien som segrarnas historia har sett sina sista dagar.

En normativ ambition

Marshall McLuhan – en ofta citerad guru från 1960- och 70-talet – menade att forskningen om Internet måste flytta ut ur elfelbenstornet och in i kontrolltornet. Lars Nyre – mediaforskare av en ny typ med en tydlig normativ ambition – har menat att McLuhan på det viset egentligen bara upprepade vad Karl Marx hade sagt 100 år tidigare: filosofer hade dittills endast undersökt världen, nu behövde den förändras. Nyre menar vidare att vad forskningen bör ägna sitt intresse åt de närmaste 25 åren är att utforska de nya mediernas potentiella demokratiska räckvidder, och meddela politiker och marknad vad man kommit fram till.
Likaså menar Lars Ilshammar att utvecklingen på detta område – lika lite som på något annat område – har en given riktning. Det finns alltså plats för påtryckningar. Det finns inget som egentligen skulle hindra Internet från att tillsammans med andra nya media hybridiseras in i ett habermaskt Öffentlichkeit 2.0 – eller ännu bättre.
Kan man – och vill man – som historiker på ett medvetet sätt påverka utvecklingen framöver i en viss riktning? Vilka (mer eller mindre begränsade) normativa målsättningar bör en sådan forskning ha?

Jag slutar detta försök att ringa in ett ganska nytt forskningsfält med dessa öppna frågor.